Instrument

När man nämner ordet säckpipa går nog de flestas tankar till Skottland. Men vår skotska höglandssäckpipa har sina rötter i Främre orienten tusentals år tillbaka. Under medeltiden spreds instrumentet upp över Europa. På 1500-talet hade säckpipan kommit till Skottland, men också till Sverige. Olika typer av säckpipor spelas i traditionell musik i hela Europa och runt Medelhavet.

Skotsk säckpipa

Med skotska utvandrare och genom den brittiska arméns framfart

under kolonialväldet har den skotska säckpipan spridits över hela världen. På tävlingar i Skottland möter skottarna numer orkestrar från både Kanada, Sydafrika, Oman – och Sverige.
Alla sorters säckpipor har en sak gemensamt (förutom säcken): ljudet alstras av rörblad (reeds), tunna tungor av vass som vibrerar när man blåser luft genom dem, (precis som i oboer och klarinetter). Melodipipan (chanter) har ett dubbelt rörblad som ger en skarp ton. På den spelar man melodin med fingrarna. De tre bordunerna (drones) har enkla rörblad och en mjukare ton som underliggande komp till melodin.Poängen med säcken är att kunna fördela luften mellan alla dessa pipor – det vore ju omöjligt att ha fyra instrument i munnen. Dessutom har man luft i säcken att använda medan man andas in, man får alltså ett kontinuerligt ljud – legato. Luften blåses in i säcken genom ett rör med backventil och det är viktigt att hela tiden upprätthålla ett exakt jämnt tryck i säcken för att instrumentet skall stämma, något som tar lång tid att bli bra på. Säckarna görs traditionellt av skinn från får eller älg, men numer använder många säckar av syntetmaterial, t.ex. Gore-tex, som är lättare att underhålla.

I vårt band är de flesta säckpiporna äldre instrument från början av 1900-talet, till exempel från de skotska firmorna Henderson och Robertson. De är gjorda av African blackwood, ett tungt träslag från Östafrika som allmänt används till blåsinstrument. Ofta är piporna utsmyckade och förstärkta med silver och elfenben. Bandets chantersär tillverkade i en serie av firman R.T. Shepherd & Son och de dubbla rörblad av vassen Arundo donax vi spelar tillverkas av firman Caldwell. I bordunerna används enkla rörblad, tillverkade av syntetmaterial, eller på traditionellt vis av vassrör.

 

Virveltrumma

Den virveltrumma – side drum – som numer används i säckpipeband skiljer sig en hel del från dem i militärorkestrar och trum-set. Skinnen av syntetmaterial som kevlar är extremt hårt spända och dessutom har man rasslande sejarmattor både på över- och underskinnet. Detta är för att trumljudet skall passa till pipans klang och ljudnivå och för att den avancerade tekniken, som kräver mycket exakt samspelthet, ska träda fram. Ursprungligen spelade trummorna vanligt marschkomp, men under 1950-talet började man blanda in jazzinfluenser tillsammans med schweizisk s.k. Basel-trumning. Modern pipe band drumming är rent tekniskt världens mest avancerade trumslagning. Vi spelar på trummor av märket Andante.

 

Bastrumma

Basen är bandets hjärta och har till uppgift att ge puls åt musiken. Bastrumman stäms till säckpipans borduner. Jämfört med militärmusikens bastrumma spelas den mjukare och har längre efterklang. Förutom världsmästartiteln i grad 3a vann vi priset för “bästa bassektion” i Glasgow i augusti 2001

 

Tenortrumma

Är den andra trumman i säckpipebandets bassektion. Tenortummans uppgift är att fylla ut mellan den skarpa virveltrumman och den dova basen. Tenorerna spelas tämligen tyst och men syns desto mer när tenortrummarna snurrar med stockarna mellan slagen, s.k. flourishes.