Bakgrunden
När man i Sverige på 1950- och 60-talen talade om säckpipa var det i regel den skotska säckpipstraditionen man hade i åtanke. Instrumentet förknippades med Skottland på ett ännu mycket starkare sätt än idag. Om svenska säckpipor eller för den delen säckpipor utanför Skottland visste man föga.
Traditionen bakåt i tiden för den svenska säckpipan var i praktiken bruten i och med att den siste (självlärde) piparen, Gudmunds Nils Larsson i Dala-Järna, dog 1949. Svensk säckpipetradition har fått en förnyelse under 80-talet. Instrumentet tillverkas igen, undervisning bedrivs och gamla låtar tas upp på nytt.
Men en ännu fastare förankring har höglandssäckpipan fått i Sverige, det finns säckpipeband och grupper med aktiv verksamhet i Stockholm, Göteborg och Malmö och kanske en del solister på andra håll i landet.
Pionjärerna
En svensk musiker med höglandssäckpipan som ett av sina många instrument var Oscar Rundqvist. Han turnerade med Povel Ramels Knäppupprevyer på 50- och 60-talen och framförde en egen version av “The Campbells Are Coming”, med rullande ögon och en alltför kort kilt i Royal Stewart tartan. Oscar Rundqvist som gick bort omkring 1970 var kanske den första person som spelade höglandssäckpipa i Sverige i offentliga samanhang.
Andra personer som var tidigt ute med höglandssäckpipan i Sverige var Anders Hässler samt Ann-Marie Ottosson. Ann-Marie hade lärt sig spela i mitten av 60-talet på College of Piping i Glasgow. Hennes lärare var Dugald Murdoch. De gifte sig senare och Dugald kom att tillbringa en hel del tid i Sverige vilket skulle få mycket stor betydelse för utveckling av piping i vårt land.
Per Colliander
Per Colliander som kom att grundlägga piping i seriös skala och i egentlig mening introducera den i Sverige hade lärt sig instrumentet under några sommarvistelser i Skottland under början av 60-talet.
Som gymnasist arbetade Per under sina sommarlov som ridlärare vid ett pony trekking centre utanför Edinburgh. Han kom i kontakt med en f.d. pipe sergeant vid The King’s Own Scottish Borderers och fick lära sig grunden inom piping.
Per som från början varit inställd på att bli kavalleriofficer vid Norrlands dragoner i Umeå ändrade sina planer efter första året på Karlberg. Han blev i stället reservare och började läsa juridik och historia vid Stockholms universitet. Ett kavalleri utan häst och sabel passade inte Pers lynne!
Men helt utan trupp ville inte en gammal knekt vara. Han samlade målmedvetet omkring sig ett antal personer som han började undervisa på practice chanter. Den första blev Pers kusin Christer Colliander.
Undervisning
Jag själv hade första gången träffat Per omkring 1959 på någon leråker på Järvafältet under övningar i Hemvärnets ungdomsverksamhet. Nu ringde han upp mig och bjöd in mig i sitt hem i januari 1967.
Vi var en fyra eller fem förhoppningsfulla unga män som grupperade kring familjen Collianders matsalsbord och under Pers stränga men rättvisa ledning gjorde våra första lärospån i den svåra konsten att behärska en practice chanter.
Jag minns att omsättningen på folk var ganska stor runt matsalsbordet de första åren. Vi var väl inte på alla håll det mest lämpliga utgångsmaterialet att utbilda pipare och blivande bandmedlemmar av. Vi provade oss fram, de som inte hade någon framgång försvann i regel självmant efter en tid.
Practice chanters och säckpipor köptes in på elevernas bekostnad. Det gällde delvis även uniformer de första åren. I slutet av 1967 hade vi fått ihop en liten grupp på fyra, fem personer utrustade med säckpipor och en enorm entusiasm.
The Eagle Pipers’ Society
Det var ännu inte på allvar tal om att bilda något band. Vi var en grupp solister som samlades hemma hos Per någon gång i veckan. Vi hade lektioner, lyssnade på varandra och på skivor, diskuterade och planerade. Per ledde oss och med oss var Oscar Rundqvist, Ann-Marie Ottosson, Christer Colliander, Kjell Åström, Johan Boström, jag själv och några till.
Vi bildade tillsammans en solistklubb: The Eagle Pipers’ Society of Sweden. Klubben var en “branch” av motsvarande sällskap i Edinburgh som utkristalliserat sig kring de pipare som brukade samlas vid The Eagle Bar på Ensign Ewart nära Edinburgh Castle.
Per fick via sina solistframträdanden kontakt med källarmästare Wiberg på restaurang Tennstopet som välvilligt upplät sina lokaler åt oss på söndagsförmiddagarna när restaurangen var stängd. Nu hade Eagle Pipers under en tid regelbundna sammankomster i pubmiljö på samma sätt som den skotska förebilden. Detta pågick under något år fram tills verksamheten med bildandet av ett band tog all tid och kraft i anspråk.
Nya kontakter
Under våren 1968 stiftade vi bekantskap med den skotske arkitekten Bill Pardon som Per träffat tidigare under en St. Andrew’s Night. Bill hade tidigare varit trumslagare i The Gordon Highlanders’ Cadet Corps och började nu utbilda en blivande trumkår som till en början bestod av Magnus Wrethammar, Anders Gjörling, Jan Almlöf och Vilho Löfgren som egentligen ville spela säckpipa men tills vidare fick sköta bastrumman.
Senare under 1968 knöts till oss jazzsaxofonisten David Woods som också var en skicklig pipare. David lärde oss mycket och gav också stadga åt pipkåren som nu hade börjat spela unisont. Särskilt minns jag Davids nästan metafysiska förklaringar av säckpipans ton och det inbördes förhållandet mellan chanter, tenor- och basdroner.
Brittiska veckan 1968
Inför Brittiska veckan i Stockholm i september 1968 fick Per förfrågan från olika håll om uppträdande. Saken var alltså avgjord, bandet hade engagemang för en hel vecka.
Däremot hade vi ännu inte ett riktigt band, inga uniformer, inte tillräckligt med instrument, inga trummor, inga utbildade bandmedlemmar, otillräckliga kunskaper om hur man egentligen spelar i band och inte ens ett namn. Under sommarmånaderna vidtog intensiva förberedelser, The Thistle Pipe Band föddes och därmed Sveriges första säckpipeband. Elddopet företogs utanför Åhlénsvaruhuset i Stockholms city där vi sedan spelade varje dag under hela veckan.
Brittiska veckan var en av de största kommersiella satsningar som Storbritannien någonsin gjort i Sverige. Allting var brittiskt i Stockholm under en vecka. Över staden vajade Union Jack, i Kungsträdgården fanns puben William Shakespeare och på gatorna spelade The Thistle Pipe Band. Vi hade väl hellre sett en Skotsk vecka men för publiken gjorde det nog ingen skillnad. Vi var upptäckta.
Det var Per som Pipe Major, kusin Christer och Börje som utgjorde pipkåren. Magnus spelade virveltrumma och Vilho bankade i brist på rätt instrument på en virveltrumma med en tenortrumstock.
Ekonomiskt var det antagligen ett vågspel. Men det gick ihop. Vi kunde betala trummor och uniformer som vi beställt på kredit i förhoppning om att vi skulle klara av att uppträda när det var dags. Utan den flygande start som Brittiska veckan utgjorde hade vi inte haft pressen att fatta beslut och bandbildandet hade kanske fått anstå till en fjärran framtid.
Nu var vi introducerade och allt började rulla på. Det andra offentliga framträdandet företogs i Grands spegelsalar under St. Andrew’s Ball anordnad av Svensk-engelska föreningen den 22:a november 1968.
Pipkåren
Massor av folk har under åren strömmat genom The Thistle Pipe Bands grundkurser. Grundutbildningen leddes av Per själv och senare av Börje och andra. Några rekryteringsproblem förelåg knappast. Många ringde upp Per som de ryktesvis hört talas om eller tog kontakt med i samband med spelningar.
De flesta stannade bara några lektioner eller en termin. Kanske tio procent av de som påbörjat utbildningen blev pipare eller trumslagare i bandet under någon längre period.
Till pipkåren rekryterades Hans Lindegren och Lennart Grahn som båda kom att driva egna grundkurser så småningom. Hans blev för övrigt pipe sergeant och en av bandets stöttepelare under många år. För Lennart gick det olyckligt. Han omkom efter en olycka i tunnelbanan 1976. Bandet spelade vid jordfästningen i Högalidskyrkan. Ragnar Götestam blev omsider pipe corporal och bandets ordförande. Mårten Smith blev likaså pipe corporal och senare pipe major i Caledonian Pipe Band, Stockholm.
En tredje av bandets veteraner har också gått bort. Vilho Löfgren, en på många sätt särpräglad person, öppen, alltid tjänstvillig och med ett glödande intresse för bandet och säckpipemusik. Genom Vilhos filmer och bandupptagningar har en stor del av bandets tidiga verksamhet dokumenterats.
Trumkåren
I Torkel Ekman fann trumkåren en begåvad bastrumslagare som bland annat införde flourishes för bas och tenorsektionen. Bandets förste Drum Major var Anders Lundin. Han efterträddes så småningom på ett ytterst förtjänstfullt sätt av Derek Lewis som hade tidigare praktik som drill sergeant i brittiska armén. Bill Pardon var leading drummer och utbildare.
Bandträningarna som i början försiggått på familjen Collianders gårdsplan flyttades nu över till Norra reals gymnastiksal – till stor lättnad för grannskapet ute i Äppelviken får man förmoda.
Dagligt liv under bandets storhetstid
Den sociala aktiviteten – eller rättare sagt festerna – var en viktig ingrediens i bandverksamheten under denna period. Varje bandträning på tisdagskvällar i Norra real avslutades med en pubkväll på Brittish Social Club vid Lill Jans plan där vi hyrt in oss. Puben blev på så sätt en viktig kontaktpunkt även för intresserade vänner till bandet.
Det skotska och brittiska inslaget var markant. Genom att så många av bandets gäster, vänner, instruktörer och medlemmar var av brittisk härstammning fann vi det naturligt att betrakta bandet som en kopia efter skotsk förebild. Det officiella bandspråket var engelska.
Vi firade Burns’ Supper i januari varje år. På Jarlateatern hade bandet en del uppträdanden i egen regi. Ur dessa framträdanden uppstod folksånggruppen The Corbies på initiativ av Anders Gjörling som då var virveltrumslagare i bandet.
Massmedia
Ludvig Rasmusson skrev en artikel om bandet i DN strax innan det första framträdandet hösten 1968. Denna första artikel följdes sedan under flera år av en ganska god täckning i massmedia; Oscar Hedlund “Oscar III” skrev om oss i DN den 31 januari 1971 under rubriken “Men under kiltarna gömde sig vikingar…”; bandet framträdde i tv första gången i Hylands Hörna 1970. Det fick en enorm genomslagskraft. Hela svenska folket hade uppenbarligen sett oss. Gör folk inget annat än att titta på tv?
Efter detta följde ganska många radio- och tv-framträdanden; Bill och bus, På direkten med Adams-Ray (Clan McRae faktiskt), Frukostklubben med Sigge Fürst, Nygammalt med Bosse Larsson och så vidare. The Thistle Pipe Band var på var mans läppar och höglandssäckpipan i Sverige var, skulle jag tro, betydligt mer välbekant hos allmänheten under början av 70-talet än vad den är idag, allt tack vare god täckning i massmedia – vilket till stor del var en följd av Pers energiska och oförtrutna propagerande.
Repertoar
Repertoaren var av narturliga skäl ganska statisk. Genom att så mycket nytt folk skulle slussas in i leden måste melodierna vara av det enklare slaget. Vi byggde emellertid ganska snart upp ett standardprogram som inkluderade några marsch-set, ett medley, slow-marches samt drummers’ call.
Framträdandena innehöll, beroende på rum och omständigheter, i regel ett “figurativt” inslag. Vi marscherade in, gjorde några counter marches, bildade cirkel, formerade om oss till slow marches och drummers’ call och marscherade ut till Scotland the Brave.
Under våren 1969 hade detta schema fått en fast form som med små variationer bibehölls många år framåt. Följande standardrepertoar spelades våran 1969.
RETREAT SET
The Green Hills of Tyrol
Lochanside
When the Battle Is Over
CIRCLE SET (Medley)
Murdo’s Wedding
Skye Boat Song
Scotland the Brave
Seann Thriubhas
Liberton Polka
The Dark Island
Murdo’s Wedding
DRUMMERS’ CALL
SLOW AND QUICK MARCH
My Home
Cock o’ the North
SELECTION OF 2/4 TUNES
Road to the Isles
The Old Rustic Bridge
A Man’s a Man
SCOTLAND THE BRAVE
Regionmusiken
På den här tiden förekom det knappast några “figurativa” inslag hos regionmusiken som då var ensamma om att tillhandahålla militärmusik i Sverige. The Thistle Pipe Band var en murbräcka rakt in i den svenska tråkigheten.
Vår drill stod på sin höjdpunkt, allting sken av puts, Drum Major svängde sin mace, bas och tenorer jonglerade med stockarna i faktiskt ganska snygga flourishes, drummers’ call var också nytt för en svensk publik – det lät som djungeltrummor tyckte man. Kommandon gavs självklart på engelska. Uniformen som i stort sett var en kopia på Black Watch’ väckte förundran och beundran. “Är den här riktig?” frågade folk. Vi gjorde succé.
Inte vet jag om det är The Thistle Pipe Bands förtjänst att det numera åter finns en militär musikkår i Sverige – Arméns musikpluton, att den uppträder figurativt och att dess trumslagare spelar på Premiers’ Pipe Drum Batter och dessutom framför trumsolon. Men faktum är att vi i början av 70-talet hade studiebesök av personal från regionmusiken som bland annat ville lära sig flourishes av vår trumkår. Vi fick intrycket att de började känna sig utkonkurrerade. Själva var vi övertygade om att vi var världsbäst på parader.
Tävlingar
Att tävlingar är a och o för ett skotskt säckpipeband hade vi tidigt klart för oss. Många reste ofta till Skottland under tävlingssäsongen och speciellt Per fick tidigt bra kontakter med bl.a. Edinburgh City Police Pipe Band under John McLeod och med Captain John McLellan på Army School of Piping. Båda blev sedermera inbjudna som instruktörer till Sverige.
När Per fick en inbjudan från The St. Andrew Society of Denmark att delta i ett highland games i juni 1970 inleddes bandets tävlingsverksamhet. The Thistle Pipe Band blev segrare i den första “Interscandinavian Pipe Band Contest” som anordnades vid Frilansmuseet i Köpenhamn.
Vi blev skandinaviska mästare även året därpå. Motståndare var Gladsaxe Pipe Band – sedermera The Heather Pipes and Drums samt The White Hackle Pipe Band. Danskarna låg genomsnittligt ganska långt före oss som solister vid den här tiden. Att vi ändå lyckades besegra dem i bandtävlingarna säger kanske en hel del om Pers förmåga att leda och inspirera.
Strax före tävlingarna 1971 i Köpenhamn hade Mathias Cramér slutit sig till bandet. Per gav Mathias den enorma uppgiften att på endast några månader lära sig hela tävlingsrepertoaren. Den bestod av ett medley med bl.a. Dundee Military Tattoo, The Dark Island, Cork Hill, The Rose among the Heather, Keel Row, The High Road to Linton och The Fairy Dance. Mathias klarade sig dock undan med att som åskådare se bandet för andra gången ta hem titeln Scandinavian Champions. Solotävlingarna deltog han dock i 15 år gammal.
Skottland 1972
Segrarna inspirerade oss att pröva vingarna i vidare samanhang. 1972 åkte bandet 20 man starkt till Skottland på en två veckors tävlingsturné. Vi tränade intensivt på vår tävlingsmelodi Dundee Military Tattoo. Dugald Murdoch som nu spelade med bandet som ordinarie medlem hjälpte till att drilla pipkåren. Bill Pardon svarade för trumkåren och Drum Major var Anders Lundin. Per själv reste i förväg till Skottland för att förbereda vår vistelse.
Resultatet i bandtävlingarna var inte lysande efter skotsk måttstock – vi hamnade någonstans i mitten av grad 4 vid tävlingarna i Cowal Highland Games i Dunoon och vid European Championships i Shotts. Med tanke på våra förutsättningar i fråga om kunskaper, traditioner och resurser var det ett enormt resultat.
En verklig triumf blev det att bli European Champions i Marching and Discipline i Shotts och att få överta en ståtlig vandringspokal från Edinburghpolisen. I Cowal blev vi “second best band on parade” före 95 andra band.
Marschen längs The Argyll Street i Dunoon före och efter tävlingarna i Cowal Highland Games är nog ett av de mest minnesvärda i bandets historia. Vi bars fram av publikens jubel. Marschen finns för övrigt förevigad i ett radioprogram om Cowal Highland Games av Bo Ancker “Tusen säckpipeblåsare höll andan”.
Ett säckpipeband från Skandinavien hade man aldrig sett eller ens kunnat föreställa sig. Det var inte så vanligt med utländska band på tävlingarna i Skottland som det är numera. Jag skulle tro att The Thistle Pipe Band var det första band i Skottland från ett icke anglosaxiskt land utanför Samväldet.
The Flowers of the Forest
Redan under sommaren 1971 hade Per drabbats av cancer. Av detta visade han dock inget utåt. Bandverksamheten fortgick som vanligt men kanske med forcerat tempo. Per hade en plan för The Thistle Pipe Band och han ville genomföra så mycket som möjligt av den.
Efter skottlandsresan insjuknade han alltmer och fick så småningom lämna ifrån sig det praktiska ledarskapet för bandet. Per behöll emellertid kontrollen själv in i det sista. Från sin bår i ett tält åsåg han de fjärde Skandinaviska mästerskapen i Köpenhamn i juni 1973. Som en hedersbetygelse fick han uppgiften att döma i Drum Majors’ Contest. Den 15 juni avled han.
Vid jordfästningen i Hedvig Eleonora kyrka spelade Dugald Murdoch “Lament for the Only Son”. Anders Gjörling blåste “The Last Post” och bandet spelade efteråt slow marches utanför kyrkan.
Det var en tragedi för Pers familj och för oss hans vänner men också för The Thistle Pipe Band. Utan Pers inspirerande ledarskap, målmedvetenhet och viljestyrka hade höglandssäckpipan kanske aldrig introducerats i Sverige i seriös skala.
Inge Willman i Malmö fick både moraliskt och praktiskt stöd att starta The Hamilton Pipe Band (senare Griffin Pipes & Drums) bl.a. genom lektioner av Christer Colliander under dennes värnpliktstid i Skåne. Från Malmö letade sig höglandssäckpipan så småningom upp till Göteborg via Calle Roslund som bosatte sig där och grundade The Gothenburg City Pipe Band 1974.
I dag finns det ännu flera pipband i Sverige. Alla existerar de på ett eller annat sätt tack vare Per Collianders kunskaper, entusiasm och inspirationsförmåga.